Han somnade in redan i April och saknaden är stor.
Många minnen som jag inte visste om bubblar upp till ytan, saker som jag tänker "det måste jag berätta för pappa " etc.
Så är ju livets gång, men inte visste jag att det skulle vara så smärtsamt.
Han fick det nog ett rätt bra liv den lilla moderlösa pojken. Farmor dog när pappa bara var ett år. Men farfar och den övriga familjen höll samman. Trots att syskonen växte upp på olika ställen var sammanhållningen bra.
När pappa var fem år kom han till ett fosterhem, ett kärleksfullt sådant. Fortfarande med god sammanhållning med sin far, syskon ,far o mor föräldrar och övrig släkt.
När pappa var 12 år gifte sig farfar med en kvinna som snabbt kom in i familjen. Ytterligare två syskon kom. Nu finns endast den yngsta systern kvar.
Hundar , katter , barn älskade han
Tror nog att barnbarnen var ett snäpp bättre. Då hade han tid.
För att inte tala om barnbarnsbarnen. Stor Lycka.
Han älskade alla väldigt mycket och är älskad tillbaka.
Att kunna säga att jag är säker på att mina föräldrar hade ett lyckligt liv tillsammans , trots motgångar, i 65 år gör mig glad.
Dagen efter att han gått bort fick min dotter reda på att hon väntade barn. Ett ödets nyck !
Släkten komma släkten gå , som det heter.
